... i en timme.

Jag kom precis innanför dörren efter en lång och hård arbetsdag. Jag har slitit i tio timmar på SHIP nu, känner att jag är såå otroligt värd att lägga mig i soffan o slökolla på någon halvkass komediserie..

Men... Nej, f*nskaps nej. nej.nej.nej.

Varför finns det alltid ett "men"?

Klockan är nu ganska så exakt sex, jag slutade på SHIP för en halvtimme sen.
När klockan blir så mycket som f*cking sju ska jag stå på Café Viva med ett stort leende på läpparna och säga artigt "En latte? 32 kr tack!", fram till klockan tolv ikväll ungefär.

Jag är nog världens lyckligaste. Jag är ju faktiskt inte arbetslös!